Immonen

SKRIV, SKRIV, SKRIV!!! Om Du bara ihärdigt skriver och skit i om det är bra eller dåligt i första början, så kan Du inte annat än att bli skickligare på att uttrycka Dig i ord. Läs tusen romaner så lär Du Dig strukturer och drag Du kan göra. Läs inte Att Förstå Lyrik eller andra böcker om själva skrivandet, som bara vill låta Dig förstå att Du minsann inte är något författarämne whatsoever. De vill bara få Dig att tro att skrivande är något sekteristiskt, dvs endast för några få utvalda och att endast några få och verkligen inte just Du som läser boken ifråga, kan bli ett författarämne. Så är det inte! Övning ger färdighet. Att lära sig skriva är inte svårare än att t ex lära sig spela gitarr.

Vilken idiot som helst som övar tillräckligt mycket på sitt instrument, kan bli svensk mästare på t ex sologitarr. Det är så och ingenting annat. Jag menar, vänd på det - kan du gärna bli sämre på att skriva genom att öva dig på att skriva? Skulle inte tro så, det vore enbart ologiskt! Skit i Att Förstå Lyrik, det är bara 149 sidors meningslöst svammel, som mer får en att tro att ens skrivande ingenting duger till, för att det bara skulle vara ett fåtal som klarar av det, kan det helt utan vidare, som om det vore samma sak som att man antingen kan måla porträttlikt eller inte - författaren hävdar att antingen har man talang för det eller så har man det inte och han ser bara svart och vitt - men egentligen är hans meningslösa svammel inte till någon som helst nytta för någon överhuvudtaget, nä, hans tadel är bara till skada, eftersom man får veta att man minsann inte duger om man inte kan skriv änglalikt nog (enligt hans eget helt godtyckliga omdöme kan man tänka!) för att man inte skriver på någon löjlig, omodern och mossig vers, tillmkomna på en tid då gemene man måste ha varit fullständigt sinnessjuk.

Visst, alla lider barnsjukdomar, men låt inte det hindra Dig, för man lär sig av sina misstag. Att Förstå Lyrik borde heta Att Förstå Att Just Du Som Läser Det Här Är Inget Författarämne. När jag började intervjua folk hade jag ingen som helst koll på vilka frågor som var de "rätta" att ställa. Intervjuerna blev därefter; barnsjukdomar. Men som tur var ställde jag frågorna "Vad tyckte du om intervjun och har du något att tillägga?" sist i intervjun och av svaren fick jag möjlighet att ställa bättre frågor.

Och vem skulle drista sig till att påstå att somliga har konstnärlig ådra (och konstnärlighet är ju något medfött, antingen har man talang för att måla porträttlikt e ller så har man det inte) att ställa "korrekta" frågor? Eller hur? Ingen! Men enligt författaren är man ingenting värd om man inte skriver på omodern vers bunden av stavelser i varje mening. Hela boken stinker unket och ruttet av Jantelagen. Författaren vill hävda att det bara är en liten, liten elit som kan skriva och så smäller han råttfällan i fingrarna på Dig med att glöm för all del att just Du tillhör inte den lilla, lilla eliten. Men jag säger att det gör Du visst det. Du kan skriva. Alla har minst en berättelse inom sig.

Har Du tur hittar Du en läsare som kan ge Dig en knuff i rätt riktning. Inte någon som bara säger att Du skriver bra, utan också varför, så att Du kan fortsätta att skriva bra. Eller varför det inte är bra, så att Du kan bli bättre. Sådana människor är det ont om. Människan är ett hycklande falskt svin som inte drar sig för att säga ja och amen åt allt, vare sig det verkligen är bra eller inte. Det människan fruktar mest är utveckling. Människan hatar allt som förändras och således står han/hon under fullständig illusion, eftersom den binder sig helt vid den materiella världen. Att hitta någon som verkligen kan ge konstruktiv kritik, är således svårt.

Det kan vara en god idé att börja på en skrivarcirkel eller skrivarkurs. Om inte annat så kommer Du åtminstone Dig för att sätta igång med att skriva och dessutom får Du antagligen en skrivuppgift att lösa vid varje tillfälle. Men även fröken/läraren kan vara ett pucko som bara mjäkar med, så till syvende och sist har Du bara Dig själv att lita till. Risken är att Du får höra att det Du har skrivit är bra, men inte en enda stavelse om vad det i så fall är som gör den så bra. Risken är också att Du får en lärare som bara är intresserad av att limma på allt som rör sig och som inte ens drar sig för att inleda en romans med en kvinna som redan är gift och som inte bryr sig ett kvastskaft ifall Du utvecklas i Ditt skrivande eller inte.

Uppgift: läs runkbögens Gunnar Ekelöf ´s lyriska verk Eufori. Läxa: Dissa gubben för att han inte vågar skriva normalt, för att han inte vågar skr iva vad han egentligen menar, för vad skulle hans läsare säga om honom då? Fegis! Ynkligt kräk! Dissa honom! Vettiga lästips:

Kejsaren av Portugallien: Selma Lagerlöf
Hjärtan i Atlantis: Stephen King
Ett öga rött: Jonas Hasse Khemiri
Traktorn: Ivar Lo-Johansson
Big sur: Jack Kerouac
Att ha och inte ha: Ernest Hemingway
Postverket: Charles Bukowski
Ondskan: Jan Guillou

Så skrivskrivskriv och låt ingen jävel knäcka Dig, människor kan vara riktigt fyrkantiga idioter som inte förstår sig på en bra historia ens om man sticker den rätt under näsan på dem. Huvudsaken är inte så mycket vad Du skriver, som att Du skriver. Om Du inte vet vad Du ska skriva, så skriv hellre om att Du inte vet vad Du ska skriva, än ingenting alls. Intriger i en berättelse är visserligen av vikt, men det går också alldeles utmärkt att mer skriva ner sina tankar, bara Du kommer igång med att skriva. Om Du har andlig skrivkramp  kan Stilövningar av Raymond Queneau vara väldigt inspirerande.

Så här står det bl a i Att Förstå Jantelagen (som ett exempel på hur författaren är sekteristisk): "Naturligtvis möter man svårigheter. De kan aldrig avlägsnas helt, oavsett hur ihärdig träningen är." Men jag säger att han har helt fel. Han verkar tro att man aldrig kan utvecklas. Att Kalle som gick i samma klass som honom i sexan, är precis den samma nu som då när de gick i sjätte klass. Att Kalle inte alls har förändrats fastän han har tre barn och är gift med en fru som han är otrogen mot.

Slutligen avslutar jag med att citera ur ett vykort jag fick av den numera avlidne författaren Sture Dahlström:
"Tomas! Det har ingen jävla betydelse hur ett manus ser ut men skriv på A-4 och skriv, skriv, skriv. Och läs 1000 romaner vilket är enda sättet att lära sig jobbet."