Ett utkast...på kåken...
En kille, Kurt Kåhl, som nyss har blivit intagen på en rättspsykiatrisk klinik, går för först gången där, in i rökrummet. Kurt är helt svartklädd, har rågblont snaggat hår, gula tänder, pipskägg, blå ögon och är 32 år. Han möter Ernie Bernie och schizot, i rökrummet. Ernie är klädd konservativt i trista färger, har svart hår som börjar bli grått på sina ställen, vita och matta tänder, skäggstubb över hela ansiktet, isblå och vattniga ögon och är i 40-årsåldern. Schizot, han kallas bara så, är alldeles blek och ser ut som om han vore sjuk, håglösa blå ögon med en blick som verkar vara vänd helt inåt, rödhårig snaggad, går omkring i en vit morgonrock som är grå av smuts och är runt trettio.
Ernie (frågar Kurt Kåhl som kommer in i rökrummet): "Vad sitter du för?"
" För att jag är intellektuell, misantrop och cyniker. Det hela är en repression, ett hatbrott mot mig, helt enkelt." svarar Kurt.
"Ähh vadå repression och hatbrott?" undrar Ernie.
"Jag är politisk fånge. Alla fångar är politiska fångar. Det är ju den här så kallade demokratin som har skapat lagarna, enligt deras eget helt godtyckliga omdöme. De har helt enkelt bestämt sig helt sonika, att det här ska vi ogilla, alltså ska det bestraffas, alltså är det repression och hatbrott att jag är här."
"Amen, nånting måste du väl ha gjort?" frågar Ernie.
"Jamen, vad fan! Den jäveln stod i vägen när jag utövade min färdighet, det var inte destruktivitet och alltså är det inget brott, den dumme fan stod bara på fel plats vid fel tillfälle, just när jag visade en karatespark och han var i vägen för min framfart, alltså är skulden hans egen, inte min. Hans jävla lik skulle sitta här istället för mig, han är ju ändå död och likväl är det hans eget fel att han är död. Jag sparkade i luften och han stod i vägen, så hans huvve blev äggröra, ska jag stå till svars och dömas för det kanske?!?! Jävla snutsvin, de är bastarder allihop, eller hur?"
"Absolut. Dom är ena jävla grisar. Inget ont emot grisar, de är knapriga att tugga på, men snutar är idioter. Eller hur?" svarar Ernie.
"Precis," replikerar Kurt Kåhl, "kalla offren mytomaner och låt de kriminella gå fria, det är ju så himla synd om dem minsann. Nä, ett skott i nacken skulle de ha, brottslingarna, det blir ändå aldrig normalt folk av dem. Och snuten har bara en skiva, ' Bängen Trålar' och den är det ett djupt hack i."
"Men va fan..." utropar Ernie.
"Jamen, jag är fan ingen bandit!" säger Kurt och fortsätter, "Han stod i vägen när jag utövade min färdighet, allt är hans eget fel! Läs Människohjärtat av Erich Fromm så får du se själv att jag inte är någon brottsling."
"Så du har sparkat ihjäl en människa," svarar Ernie, "och säger att du är oskyldig och att det inte är något brott? Jaha, du..."
" Ah, vadårå - det är lagarna som skapar brotten, alltså är vi alla politiska fångar, men visst, självklart är jag oskyldig!"
"Jag är också oskyldig" svarar Ernie och fortsätter, "allt jag gjorde var att ha sex på egna villkor med ett barn. Åtminstone borde det inte vara nåt brott, jag förstår inte vad samhället har emot oss som älskar barn - jag ska berätta: Hon var elva år, platinablont kort hår, gröna livfulla ögon, potatisnäsa, något runt ansikte, lite för korta ben och jordens sexigaste lilla minirumpa. Hon var så späd och söt. Hon påminde lite om en söt pojke med sin korta frisyr, men det bästa var att hon hade en spargris mellan benen och inte ett klockverk. Jag har lockat henne hem till mig och äta glass och hon hängde med. Jag lyckades manipulera henne att lägga sig naken i min säng. Vi hade det riktigt mysigt - smektes och kelades. Jag slickade hennes fitta och det gick några gånger för henne, men hon ville absolut inte att jag skulle slänga in kuken i munnen på henne och fan vad kåt jag var... och hon ville bara sova. Jag vände på henne så att hon låg på mage. Jag smekte hennes bleka barnrumpa med handen, kröp ner under täcket och tryckte mitt ansikte mot hennes små ministjärthalvor. Hon varnar för att hon har en riktig rökare på gång. En skarp odör lämnar hennes ändtarmsöppning och jag andas med iver, håg och hand in den unkna stanken uppför mina näsborrar. Jag ronka kuka, andades in den unkna stanken, och hoppades att hon snart skulle fisa igen. Det gjorde hon. Jag sniffar de skämda ångorna och jag ronkar kuka, men det går inte för mig. Hon lever nämligen. Jag avskyr det som är levande, det levande är avtändande. Jag älskar däremot allt som är dött och allt som är i upplösningstillstånd. Jag kryper uppför hennes rygg, så att jag med händerna kan pressa hennes lilla huvud mot kudden, så att hon kvävs till döds. Först då skulle jag kunna älska henne. Hon protesterar mot att bli kvävd, så jag pressar hennes huvud ännu hårdare mot kudden. Plötsligt slutar hon att göra motstånd, blir alldeles spak i kroppen, det hörs ett utdraget försök att hämta andan, musklerna rycker till. Sedan var allt stilla. Inte ett ljud hördes. Nu kunde jag göra som jag vill med henne. Jag kröp ner med ansiktet till hennes rosenknoppskithåla och andas in den unkna doften av hennes ändtarmsöppning. Jag tyckte att det luktade underbart. Jag pressade in min näsa i hennes skithål och upplevde det som om jag var i paradiset. Kysste vrövhåla flera gånger, slickade det med tungan och förde in tungan i den trånga öppningen och hånglade med hennes minivrövhål. Det eggade mig oerhört, jag var i sjunde himlen. Allting var unken, besk, sur stank, som av ett gammalt mjölkpaket man knycklar ihop, som odören av gamla sopor och doften av gammalt bajs, fast sju resor mer härsket. Jag tänkte aqtt om jag bara kunde ta en tugga av henne, äta av henne. Så jag bet av en stor tugga alldeles vid vrövhålet och svalde den hel. Det var som om jag kände mig alldeles stark och omöjlig att besegra. Det bubblade och fräste i magen av lycka. Sedan tog jag henne analt och fick en stark, euforisk orgasm som jag aldrig kommer att glömma och med en sån styrka som jag aldrig varit med om förut. Endorfiner och dopaminer frigjordes i en enda våg av välbehag, som var kvar när jag vaknade morgonen därpå. Minnet av upplevelsen gör mig så jävla vrålkåt. Hon var helt jävla likstel nu och det var med en dåres envishet jag lyckades rövknulla henne en gång till. Euforin kommer tillbaka och när jag är klar rycker det i kuken i flera minuter efteråt. Jag gled av henne och hämtade en såg och sågade henne i sju delar. Det var behagligt på något vis att såga i henne. Jag njöt av det med. Jag tar alltså skräpet av henne och slänger ut det i trädgården. Med ansiktet och händerna täckta med blod, sjunger jag Sov Du Lilla Videung som psalm för henne, som avsked. Efter en tid kände grannarna en stickande och obehaglig doft, som jag mer fann behaglig, och jag önskade att jag åter igen kunde döda henne, men, men... en tripp åt gången är allt som ges och här är jag nu. Självklart är även jag oskyldig."
"Det var en gång en kille som var lite olik alla andra" säger Schizot plötsligt rakt ut i luften, som om han talade högt för sig själv, och fortsätter, "Han hade blivit illa behandlad av människor som jobbade med människor. Han hade blivit illa behandlad och djupt sårad av dem. Han hyste inte någon som helst respekt för någon som helst av dem. Det är verkligen fel folk på fel plats. De resonerar att de inte kan engagera sig i sitt jobb, för tänk om de skulle börja bry sig om sina arbetsuppgifter."
"Vem talar han om?" undrar Kurt Kåhl.
"Sig själv. Han är scizofren. Talar om sig själv i tredjeform." svarar Ernie. Schizot fortsätter:
"Denna kille reagerade inte känslomässigt som alla andra. Det kallade det schizoid och personlighetsstörningar. De ska få se på fan på förvrängd logik och social likgiltighet. Kall och oförsonlig ska han bli. Hård och obarmhärtig. Caligula är hans största idol."
Ernie (frågar Kurt Kåhl som kommer in i rökrummet): "Vad sitter du för?"
" För att jag är intellektuell, misantrop och cyniker. Det hela är en repression, ett hatbrott mot mig, helt enkelt." svarar Kurt.
"Ähh vadå repression och hatbrott?" undrar Ernie.
"Jag är politisk fånge. Alla fångar är politiska fångar. Det är ju den här så kallade demokratin som har skapat lagarna, enligt deras eget helt godtyckliga omdöme. De har helt enkelt bestämt sig helt sonika, att det här ska vi ogilla, alltså ska det bestraffas, alltså är det repression och hatbrott att jag är här."
"Amen, nånting måste du väl ha gjort?" frågar Ernie.
"Jamen, vad fan! Den jäveln stod i vägen när jag utövade min färdighet, det var inte destruktivitet och alltså är det inget brott, den dumme fan stod bara på fel plats vid fel tillfälle, just när jag visade en karatespark och han var i vägen för min framfart, alltså är skulden hans egen, inte min. Hans jävla lik skulle sitta här istället för mig, han är ju ändå död och likväl är det hans eget fel att han är död. Jag sparkade i luften och han stod i vägen, så hans huvve blev äggröra, ska jag stå till svars och dömas för det kanske?!?! Jävla snutsvin, de är bastarder allihop, eller hur?"
"Absolut. Dom är ena jävla grisar. Inget ont emot grisar, de är knapriga att tugga på, men snutar är idioter. Eller hur?" svarar Ernie.
"Precis," replikerar Kurt Kåhl, "kalla offren mytomaner och låt de kriminella gå fria, det är ju så himla synd om dem minsann. Nä, ett skott i nacken skulle de ha, brottslingarna, det blir ändå aldrig normalt folk av dem. Och snuten har bara en skiva, ' Bängen Trålar' och den är det ett djupt hack i."
"Men va fan..." utropar Ernie.
"Jamen, jag är fan ingen bandit!" säger Kurt och fortsätter, "Han stod i vägen när jag utövade min färdighet, allt är hans eget fel! Läs Människohjärtat av Erich Fromm så får du se själv att jag inte är någon brottsling."
"Så du har sparkat ihjäl en människa," svarar Ernie, "och säger att du är oskyldig och att det inte är något brott? Jaha, du..."
" Ah, vadårå - det är lagarna som skapar brotten, alltså är vi alla politiska fångar, men visst, självklart är jag oskyldig!"
"Jag är också oskyldig" svarar Ernie och fortsätter, "allt jag gjorde var att ha sex på egna villkor med ett barn. Åtminstone borde det inte vara nåt brott, jag förstår inte vad samhället har emot oss som älskar barn - jag ska berätta: Hon var elva år, platinablont kort hår, gröna livfulla ögon, potatisnäsa, något runt ansikte, lite för korta ben och jordens sexigaste lilla minirumpa. Hon var så späd och söt. Hon påminde lite om en söt pojke med sin korta frisyr, men det bästa var att hon hade en spargris mellan benen och inte ett klockverk. Jag har lockat henne hem till mig och äta glass och hon hängde med. Jag lyckades manipulera henne att lägga sig naken i min säng. Vi hade det riktigt mysigt - smektes och kelades. Jag slickade hennes fitta och det gick några gånger för henne, men hon ville absolut inte att jag skulle slänga in kuken i munnen på henne och fan vad kåt jag var... och hon ville bara sova. Jag vände på henne så att hon låg på mage. Jag smekte hennes bleka barnrumpa med handen, kröp ner under täcket och tryckte mitt ansikte mot hennes små ministjärthalvor. Hon varnar för att hon har en riktig rökare på gång. En skarp odör lämnar hennes ändtarmsöppning och jag andas med iver, håg och hand in den unkna stanken uppför mina näsborrar. Jag ronka kuka, andades in den unkna stanken, och hoppades att hon snart skulle fisa igen. Det gjorde hon. Jag sniffar de skämda ångorna och jag ronkar kuka, men det går inte för mig. Hon lever nämligen. Jag avskyr det som är levande, det levande är avtändande. Jag älskar däremot allt som är dött och allt som är i upplösningstillstånd. Jag kryper uppför hennes rygg, så att jag med händerna kan pressa hennes lilla huvud mot kudden, så att hon kvävs till döds. Först då skulle jag kunna älska henne. Hon protesterar mot att bli kvävd, så jag pressar hennes huvud ännu hårdare mot kudden. Plötsligt slutar hon att göra motstånd, blir alldeles spak i kroppen, det hörs ett utdraget försök att hämta andan, musklerna rycker till. Sedan var allt stilla. Inte ett ljud hördes. Nu kunde jag göra som jag vill med henne. Jag kröp ner med ansiktet till hennes rosenknoppskithåla och andas in den unkna doften av hennes ändtarmsöppning. Jag tyckte att det luktade underbart. Jag pressade in min näsa i hennes skithål och upplevde det som om jag var i paradiset. Kysste vrövhåla flera gånger, slickade det med tungan och förde in tungan i den trånga öppningen och hånglade med hennes minivrövhål. Det eggade mig oerhört, jag var i sjunde himlen. Allting var unken, besk, sur stank, som av ett gammalt mjölkpaket man knycklar ihop, som odören av gamla sopor och doften av gammalt bajs, fast sju resor mer härsket. Jag tänkte aqtt om jag bara kunde ta en tugga av henne, äta av henne. Så jag bet av en stor tugga alldeles vid vrövhålet och svalde den hel. Det var som om jag kände mig alldeles stark och omöjlig att besegra. Det bubblade och fräste i magen av lycka. Sedan tog jag henne analt och fick en stark, euforisk orgasm som jag aldrig kommer att glömma och med en sån styrka som jag aldrig varit med om förut. Endorfiner och dopaminer frigjordes i en enda våg av välbehag, som var kvar när jag vaknade morgonen därpå. Minnet av upplevelsen gör mig så jävla vrålkåt. Hon var helt jävla likstel nu och det var med en dåres envishet jag lyckades rövknulla henne en gång till. Euforin kommer tillbaka och när jag är klar rycker det i kuken i flera minuter efteråt. Jag gled av henne och hämtade en såg och sågade henne i sju delar. Det var behagligt på något vis att såga i henne. Jag njöt av det med. Jag tar alltså skräpet av henne och slänger ut det i trädgården. Med ansiktet och händerna täckta med blod, sjunger jag Sov Du Lilla Videung som psalm för henne, som avsked. Efter en tid kände grannarna en stickande och obehaglig doft, som jag mer fann behaglig, och jag önskade att jag åter igen kunde döda henne, men, men... en tripp åt gången är allt som ges och här är jag nu. Självklart är även jag oskyldig."
"Det var en gång en kille som var lite olik alla andra" säger Schizot plötsligt rakt ut i luften, som om han talade högt för sig själv, och fortsätter, "Han hade blivit illa behandlad av människor som jobbade med människor. Han hade blivit illa behandlad och djupt sårad av dem. Han hyste inte någon som helst respekt för någon som helst av dem. Det är verkligen fel folk på fel plats. De resonerar att de inte kan engagera sig i sitt jobb, för tänk om de skulle börja bry sig om sina arbetsuppgifter."
"Vem talar han om?" undrar Kurt Kåhl.
"Sig själv. Han är scizofren. Talar om sig själv i tredjeform." svarar Ernie. Schizot fortsätter:
"Denna kille reagerade inte känslomässigt som alla andra. Det kallade det schizoid och personlighetsstörningar. De ska få se på fan på förvrängd logik och social likgiltighet. Kall och oförsonlig ska han bli. Hård och obarmhärtig. Caligula är hans största idol."
Kommentarer
Trackback
