Den åtrådda Danmarksresan
Jag hade länge drömt om att göra en resa till Danmark. Speciellt när jag var full på hemgjort vin, som smakade motbjudande, men som var tillräckligt starkt för att man skulle känna av effekten redan efter tre glas, brukade jag kolla i telefonkatalogen efter flygresor till Danmark. Det började med att jag gjorde en otroligt optimistisk glädjekalkyl och i fyllan ringde och beställde en resa till Köpenhamn. Dagen efter insåg jag alltid att jag varken hade tid eller pengar nog för resan och med skammen lurandes bakom ryggen fick jag alltid avboka den planerade resan. jag var mer eller mindre vinalkis, men under alla mina år som konsument av hemmagjort äckligt vin, har jag aldrig upplevt något kroppsligt behov av alkohol.
Jag drack mig berusad minst tre gånger i veckan och trivdes alldeles utmärkt med det. Jag har alltid varit (och är fortfarande) usel på gitarr och för att kompensera det övade jag, alltid på fyllan, på etyder och blues. Notböcker lånade jag från biblioteket. Men jag blev aldrig någon rockstjärna, för jag är helt taktdöv. Jag gjorde egna låtar, men min blandning mellan black metal och mestrallpunk imponerade inte på en enda. Jag gör fortfarande egna låtar - bättre låtar. Hur som helst var det en ganska orealistisk dröm att jag skulle bli någonting inom musiken.
Jag ville göra text och musik såsom låtskrivare, men låta någon annan sköta grovjobbet med turnerandet och den skiten, medan jag skulle sitta lugnt och bekvämt i min stora rektangulära etta, som jag då bodde i, pimpla rödvin och håva in feta utbetalningscheckar från STIM. Det var sådant och att resa till Danmark, för att köpa öl och sprit billigt, som jag filosoferade över. Mysiga hemmakvällar och nätter för mig själv där jag satt och pimplade det hemmagjorda äckliga vinet och satt och lyssnade på Kräm och Halka, i hörlurar, för att inte störa grannarna.
En gång kom det nämligen en granne och klagade på ljudnivån och påpekade att hon hade ett jobb att gå till tidigt på morgonen, så om "vi" kunde dämpa vårt festande lite, så vore allt bra. Hon var inte så lite förvånad över att hon inte hörde några uppsluppna samtal inifrån lägenheten, det var ju bara jag på min egen privata lilla "fest". Till slut fick jag pengar tillbaka på skatten, 26 000 kronor faktiskt, så skam vore om jag inte tog mig för att resa iväg. Jag tog bussen till Helsingborg, (här börjar kontinenten!) drack väl någon skit jag köpt på systembolaget, eller kanske var det folköl jag drack. Från Helsingborg tog jag båten över till Helsingör och därifrån tog jag tåget till Köpenhamn. På tåget mötte jag en norska, vad hon hette minns jag inte om jag någonsin har vetat det, men hursomhelst hade jag inga mynt till kaffeautomaten på tåget, jag hade bara svenska och danska sedlar, så jag frågade henne om växel.
Vart ska du?" frågade hon när jag satt där med en kopp kaffe och hon med en kopp choklad och jag sade Köpenhamn och hon sade att hon också skulle till Köpenhamn.
"Vad ska du göra där?" frågade hon och jag sade att jag skulle till Christiania och hon sade att hon också skulle till Christiania. Således slog vi följe. Vi snackade lite som man gör när man tar pulsen på varandra. Väl i Köpenhamn lämnade hon sitt bagage i en förvaringsbox och försökte hitta ett hotellrum för två. Vi hittade inget. Inte ett enda hotellrum var ledigt i hela Köpenhamn, åtminstone ingenstans där vi frågade. Vi käkade någon sallad med feta ost på en uteservering, drack något glas vin och efter det käkade vi pölse. Hon bjöd hela tiden.
Vi tog en genväg till Christiania. Jag minns att vi gick några gatukvarter och att vi sedan gick genom en park och sedan en smal stig, men jag skulle aldrig hitta vägen igen ifall någon frågade. Vi kom till pusher street inne i Christiania. Vid ingången stod "inga pundare" "inga skottsäkra västar" och något mer som jag inte minns. Det första som slog mig där i mörkret var lukten av cannabispreparat. Där var stånd på vardera sidan av gatan, där folk sålde alla möjliga former av cannabis och svampar, som man säkert skulle bli konstig av om man åt av den. Mitt bland stånden fanns en liten kiosk där de sålde läskeblask och sent på kvällen sålde de ostmackor.
Längre fram på gatan en pub och till vänster och framåt fanns bänkar där vi satte oss och där hon mötte några hon kände. De vilda hundarna såg vi också och norskan klappade och kelade med en av dem, en liten valp. De kom från skogen någonstans. Fråga mig inte vad de levde av, för det vet jag inte. Jag köpte fjorton gram marihuana, men fick tjugo gram och jag köpte en joint, som jag lät gå runt. Jag blev hög som fan. Det blir man alltid på Christiania.
Nu började norskan allt mer förhöra sig om sexuella tjänster, frågade mig vad jag ville göra med henne och sådant. Jag föreslog henne att hon skulle suga av mig här och nu på stället vi satt, men det ansåg hon inte kunna gå för sig. Hon frågade vad jag ville göra med henne. Jag frågade vad det kostade. Ungefär tjugotusen danska. Fan, fan, fan! Här gällde det att bli av med henne! Och vad menade hon med vad jag mer ville göra? Skulle hon binda mig vid någon säng, ta alla mina pengar och lämna mig alldeles oknullad. Det var vad jag misstänkte.
Hennes gäng ville gå ut på krogen och jag följde med, men jag fick inte köpa någon öl, för bartendern trodde inte att jag tålde öl. Så jag stod där och såg på, satte mig vid baren och beställde en kopp kaffe. Det fick jag. Norskan och hennes gäng drog och det tyckte jag var riktigt skönt. Det här var inte långt från Christiania, så jag gick tillbaka dit och köpte några gram hasch. Sedan irrade jag omkring på Köpenhamns gator och filosoferade över sådana saker man bara kan fundera på om man är riktigt stenad. Efter ett par kvarter hittade jag en innekiosk, som jag gick in i för att köpa öl, för det skulle man ju tvunget köpa, nu när man äntligen var i Danmark. Han som stod i kiosken var invandrare. Tänk er en utlänning som talar danska med brytning, det var verkligen svårt att förstå vad han sade.
De visade sig att ölen kostade tio danska styck, alltså dyrare än vissa ölsorter i Sverige, eftersom en dansk krona är värd ungefär 1, 40 svenska kronor. Hasch och valmöjligheter går inte så bra ihop för min del, jag liksom fastnar, det är lätt att man blir lite ambivalent. Jag stod i säkert fem minuter med den inglasade kylskåpsdörren öppen och försökte bestämma mig. Tuborg eller Carlsberg? Det var de enda sorterna som fanns. Till slut kom expediten fram till mig och sade något ifall jag inte kunde bestämma mig kunde jag väl titta på ölen med kylskåpsdörren stängd. Det går väl faktiskt lika bra det, tänkte jag och lydde hans råd. Efter ytterligare fem minuters stirrande började jag bli trött på mig själv och mitt tillstånd. Tio öl och så fläskade jag på med en skotsk, single-malt, tolv år lagrad whisky, en helpanna.
Köpenhamn tågstationen och ner till Helsingör. I Helsingör tog jag båten över till Helsingborg. 28 gram cannabispreparat och tio-tolv stesolid (narkotikaklassad sedativ medicin). Jag hade faktiskt pillren på recept, men jag hade inget medicinskt intyg med mig och dessvärre råkade jag väcka tullarnas misstankar, så jag torskade. När de tömt mina fickor och lagt beslag på allt mitt härliga knark, frågade de mig girigt efter mera knark. De skulle säkert knapra knarket själva och så frågade det mig om jag ångrade mig. Det gjorde jag inte.
Då tvingade de mig att strippa för dem, knarket och mina andra saker jag haft i fickorna låg nu på bordet och jag sade dem att det var allt jag hade, men de skulle prompt ha mig att strippa för dem, så sugna på knark var de. Deras lystna blickar blev glansigare och glansigare för varje plagg de tvingade av mig och jag insåg att jag hade med två homosexuella att göra. Den ene av dem hade en fetisch som gick ut på att stirra på folks ändtarmsöppningar. Han stönade högt, tog fram sin kuk och började runka. Nu flåsade han alltmer tungt. Han frågade mig om han fick stoppa in sitt organ i min stjärt.
"Jag är renodlat heterosexuell" svarade jag. Han suckade besviket och sade:
"Jaså, du föredrar att umgås med kvinnor." Han suckade igen och högst motvilligt lät han mig ta på mig kläderna. Skulle inte förvåna mig ifall de skulle ha personalfest a la speziale, eftersom de var så angelägna om att få allt mitt knark. Annars vet jag inte. Det är ju välkänt att de som jobbar med människor, plitar, vårdare, poliser och misslyckade poliser, är de värsta dårarna när de festar. Då gör de nämligen alla de dumheter som de har fått för sig att deras patienter/klienter gör när de festar. De lever helt enkelt ut sina skuggsidor och blir alldeles galna. Festa inte med folk som jobbar med människor, de är svin hela bunten! Jag valde att låta ett ombud tala för mig i rätten och jag fick sjutusen kronor i böter. Två gram till och jag kunde lika gärna ha fått fängelse.
"Sieg heil!" skrek jag när jag skulle gå.
"Va?" undrade de.
"Ja, ni är väl fascister? Det måste ni ju vara?"
"Jävla idiot."
"Yes box allright."
"Försvinn härifrån nu."
Ha det så trevligt på personalfesten med mitt knark, sade jag inte, men detta sade jag:
"Ha en trevlig kväll."
"Vad menar du med det?" frågade de misstänksamt. Jag förde två fingrar mot läpparna och låtsades att jag rökte intensivt på till exempel en joint. De såg förlägna ut och skrapade med fötterna, som om jag kommit på dem med byxorna nere. Nog tänkte de ha knarkfest alltid!
Jag drack mig berusad minst tre gånger i veckan och trivdes alldeles utmärkt med det. Jag har alltid varit (och är fortfarande) usel på gitarr och för att kompensera det övade jag, alltid på fyllan, på etyder och blues. Notböcker lånade jag från biblioteket. Men jag blev aldrig någon rockstjärna, för jag är helt taktdöv. Jag gjorde egna låtar, men min blandning mellan black metal och mestrallpunk imponerade inte på en enda. Jag gör fortfarande egna låtar - bättre låtar. Hur som helst var det en ganska orealistisk dröm att jag skulle bli någonting inom musiken.
Jag ville göra text och musik såsom låtskrivare, men låta någon annan sköta grovjobbet med turnerandet och den skiten, medan jag skulle sitta lugnt och bekvämt i min stora rektangulära etta, som jag då bodde i, pimpla rödvin och håva in feta utbetalningscheckar från STIM. Det var sådant och att resa till Danmark, för att köpa öl och sprit billigt, som jag filosoferade över. Mysiga hemmakvällar och nätter för mig själv där jag satt och pimplade det hemmagjorda äckliga vinet och satt och lyssnade på Kräm och Halka, i hörlurar, för att inte störa grannarna.
En gång kom det nämligen en granne och klagade på ljudnivån och påpekade att hon hade ett jobb att gå till tidigt på morgonen, så om "vi" kunde dämpa vårt festande lite, så vore allt bra. Hon var inte så lite förvånad över att hon inte hörde några uppsluppna samtal inifrån lägenheten, det var ju bara jag på min egen privata lilla "fest". Till slut fick jag pengar tillbaka på skatten, 26 000 kronor faktiskt, så skam vore om jag inte tog mig för att resa iväg. Jag tog bussen till Helsingborg, (här börjar kontinenten!) drack väl någon skit jag köpt på systembolaget, eller kanske var det folköl jag drack. Från Helsingborg tog jag båten över till Helsingör och därifrån tog jag tåget till Köpenhamn. På tåget mötte jag en norska, vad hon hette minns jag inte om jag någonsin har vetat det, men hursomhelst hade jag inga mynt till kaffeautomaten på tåget, jag hade bara svenska och danska sedlar, så jag frågade henne om växel.
Vart ska du?" frågade hon när jag satt där med en kopp kaffe och hon med en kopp choklad och jag sade Köpenhamn och hon sade att hon också skulle till Köpenhamn.
"Vad ska du göra där?" frågade hon och jag sade att jag skulle till Christiania och hon sade att hon också skulle till Christiania. Således slog vi följe. Vi snackade lite som man gör när man tar pulsen på varandra. Väl i Köpenhamn lämnade hon sitt bagage i en förvaringsbox och försökte hitta ett hotellrum för två. Vi hittade inget. Inte ett enda hotellrum var ledigt i hela Köpenhamn, åtminstone ingenstans där vi frågade. Vi käkade någon sallad med feta ost på en uteservering, drack något glas vin och efter det käkade vi pölse. Hon bjöd hela tiden.
Vi tog en genväg till Christiania. Jag minns att vi gick några gatukvarter och att vi sedan gick genom en park och sedan en smal stig, men jag skulle aldrig hitta vägen igen ifall någon frågade. Vi kom till pusher street inne i Christiania. Vid ingången stod "inga pundare" "inga skottsäkra västar" och något mer som jag inte minns. Det första som slog mig där i mörkret var lukten av cannabispreparat. Där var stånd på vardera sidan av gatan, där folk sålde alla möjliga former av cannabis och svampar, som man säkert skulle bli konstig av om man åt av den. Mitt bland stånden fanns en liten kiosk där de sålde läskeblask och sent på kvällen sålde de ostmackor.
Längre fram på gatan en pub och till vänster och framåt fanns bänkar där vi satte oss och där hon mötte några hon kände. De vilda hundarna såg vi också och norskan klappade och kelade med en av dem, en liten valp. De kom från skogen någonstans. Fråga mig inte vad de levde av, för det vet jag inte. Jag köpte fjorton gram marihuana, men fick tjugo gram och jag köpte en joint, som jag lät gå runt. Jag blev hög som fan. Det blir man alltid på Christiania.
Nu började norskan allt mer förhöra sig om sexuella tjänster, frågade mig vad jag ville göra med henne och sådant. Jag föreslog henne att hon skulle suga av mig här och nu på stället vi satt, men det ansåg hon inte kunna gå för sig. Hon frågade vad jag ville göra med henne. Jag frågade vad det kostade. Ungefär tjugotusen danska. Fan, fan, fan! Här gällde det att bli av med henne! Och vad menade hon med vad jag mer ville göra? Skulle hon binda mig vid någon säng, ta alla mina pengar och lämna mig alldeles oknullad. Det var vad jag misstänkte.
Hennes gäng ville gå ut på krogen och jag följde med, men jag fick inte köpa någon öl, för bartendern trodde inte att jag tålde öl. Så jag stod där och såg på, satte mig vid baren och beställde en kopp kaffe. Det fick jag. Norskan och hennes gäng drog och det tyckte jag var riktigt skönt. Det här var inte långt från Christiania, så jag gick tillbaka dit och köpte några gram hasch. Sedan irrade jag omkring på Köpenhamns gator och filosoferade över sådana saker man bara kan fundera på om man är riktigt stenad. Efter ett par kvarter hittade jag en innekiosk, som jag gick in i för att köpa öl, för det skulle man ju tvunget köpa, nu när man äntligen var i Danmark. Han som stod i kiosken var invandrare. Tänk er en utlänning som talar danska med brytning, det var verkligen svårt att förstå vad han sade.
De visade sig att ölen kostade tio danska styck, alltså dyrare än vissa ölsorter i Sverige, eftersom en dansk krona är värd ungefär 1, 40 svenska kronor. Hasch och valmöjligheter går inte så bra ihop för min del, jag liksom fastnar, det är lätt att man blir lite ambivalent. Jag stod i säkert fem minuter med den inglasade kylskåpsdörren öppen och försökte bestämma mig. Tuborg eller Carlsberg? Det var de enda sorterna som fanns. Till slut kom expediten fram till mig och sade något ifall jag inte kunde bestämma mig kunde jag väl titta på ölen med kylskåpsdörren stängd. Det går väl faktiskt lika bra det, tänkte jag och lydde hans råd. Efter ytterligare fem minuters stirrande började jag bli trött på mig själv och mitt tillstånd. Tio öl och så fläskade jag på med en skotsk, single-malt, tolv år lagrad whisky, en helpanna.
Köpenhamn tågstationen och ner till Helsingör. I Helsingör tog jag båten över till Helsingborg. 28 gram cannabispreparat och tio-tolv stesolid (narkotikaklassad sedativ medicin). Jag hade faktiskt pillren på recept, men jag hade inget medicinskt intyg med mig och dessvärre råkade jag väcka tullarnas misstankar, så jag torskade. När de tömt mina fickor och lagt beslag på allt mitt härliga knark, frågade de mig girigt efter mera knark. De skulle säkert knapra knarket själva och så frågade det mig om jag ångrade mig. Det gjorde jag inte.
Då tvingade de mig att strippa för dem, knarket och mina andra saker jag haft i fickorna låg nu på bordet och jag sade dem att det var allt jag hade, men de skulle prompt ha mig att strippa för dem, så sugna på knark var de. Deras lystna blickar blev glansigare och glansigare för varje plagg de tvingade av mig och jag insåg att jag hade med två homosexuella att göra. Den ene av dem hade en fetisch som gick ut på att stirra på folks ändtarmsöppningar. Han stönade högt, tog fram sin kuk och började runka. Nu flåsade han alltmer tungt. Han frågade mig om han fick stoppa in sitt organ i min stjärt.
"Jag är renodlat heterosexuell" svarade jag. Han suckade besviket och sade:
"Jaså, du föredrar att umgås med kvinnor." Han suckade igen och högst motvilligt lät han mig ta på mig kläderna. Skulle inte förvåna mig ifall de skulle ha personalfest a la speziale, eftersom de var så angelägna om att få allt mitt knark. Annars vet jag inte. Det är ju välkänt att de som jobbar med människor, plitar, vårdare, poliser och misslyckade poliser, är de värsta dårarna när de festar. Då gör de nämligen alla de dumheter som de har fått för sig att deras patienter/klienter gör när de festar. De lever helt enkelt ut sina skuggsidor och blir alldeles galna. Festa inte med folk som jobbar med människor, de är svin hela bunten! Jag valde att låta ett ombud tala för mig i rätten och jag fick sjutusen kronor i böter. Två gram till och jag kunde lika gärna ha fått fängelse.
"Sieg heil!" skrek jag när jag skulle gå.
"Va?" undrade de.
"Ja, ni är väl fascister? Det måste ni ju vara?"
"Jävla idiot."
"Yes box allright."
"Försvinn härifrån nu."
Ha det så trevligt på personalfesten med mitt knark, sade jag inte, men detta sade jag:
"Ha en trevlig kväll."
"Vad menar du med det?" frågade de misstänksamt. Jag förde två fingrar mot läpparna och låtsades att jag rökte intensivt på till exempel en joint. De såg förlägna ut och skrapade med fötterna, som om jag kommit på dem med byxorna nere. Nog tänkte de ha knarkfest alltid!
Kommentarer
Trackback
