Cynismen som filosofi
Jag bekänner mig till cynismen, den är min religion. Den kräver ett visst poetiskt och intellektuellt sinnelag, samtidigt som lättjan i övertygelsen kräver att man är lite trögus skallus. Filosofin grundar sig på:
1) Etisk egoism, dvs att en handling är god endast om den gagnar mig själv,
2) Sollipsism, dvs att allt som finns är mitt jag eller beroende av mitt jag.
3) Anarkism, dvs i betydelsens förakt för Svea Rikes Lagar och dess drabanter, samt att jag är min egen gud, men ändå inte gud över någon annan, den yttre världen får sköta sig helt själv, bäst den kan och vill, jag orkar fan inte bry mig.
4) Patologisk aggression, dvs att jag hatar livet och alla dess människor och att jag hatar med håg och hand, jag vill vara ond mot livet eftersom det sårat mig och gjort mig grymt besviken.
Kan vi överhuvudtaget bevisa att det existerar någonting utanför våra egna sinnesförnimmelser? Du kan väl pröva att gå utanför dig själv och känna efter! Det finns bara jag och så finns det de andra varelserna, men antingen är det jag som är en illusion, eller så är allt jag uppfattar en illusion, eller snarare sagt, det kunde vara så, men jag vet inte, för jag kan inte gå utanför mig själv och känna efter, hur skulle det gå till?
Cynismen går ut på att man sköter sitt eget och skiter i andra. Det är strävan efter den egna inre tillfredställelsen som gäller och man kan ändå bara förändra sin egen syn på livet - inte andras och alltså får allting utanför de egna sinnesförnimmelserna klara sig bäst det kan och vill.
Om jag slår upp cynisk/cynism i min ordbok, som jag inte vet om den existerar eller egentligen är någon slags konstig form av hallucination, står det att läsa: cynisk - känslokall, illusionslös, fräck. Cynism - känslokyla, frihet från illusioner, fräckhet; cyniskt yttrande.
Det är jag det, bokstavligen och hela dagen lång och duger jag inte just sådan jag är, så kan ni dra åt helvete, jag tänker inte förställa mig och det skulle aldrig falla mig in att begå en altruistisk handling - mouhahaha!!!
1) Etisk egoism, dvs att en handling är god endast om den gagnar mig själv,
2) Sollipsism, dvs att allt som finns är mitt jag eller beroende av mitt jag.
3) Anarkism, dvs i betydelsens förakt för Svea Rikes Lagar och dess drabanter, samt att jag är min egen gud, men ändå inte gud över någon annan, den yttre världen får sköta sig helt själv, bäst den kan och vill, jag orkar fan inte bry mig.
4) Patologisk aggression, dvs att jag hatar livet och alla dess människor och att jag hatar med håg och hand, jag vill vara ond mot livet eftersom det sårat mig och gjort mig grymt besviken.
Kan vi överhuvudtaget bevisa att det existerar någonting utanför våra egna sinnesförnimmelser? Du kan väl pröva att gå utanför dig själv och känna efter! Det finns bara jag och så finns det de andra varelserna, men antingen är det jag som är en illusion, eller så är allt jag uppfattar en illusion, eller snarare sagt, det kunde vara så, men jag vet inte, för jag kan inte gå utanför mig själv och känna efter, hur skulle det gå till?
Cynismen går ut på att man sköter sitt eget och skiter i andra. Det är strävan efter den egna inre tillfredställelsen som gäller och man kan ändå bara förändra sin egen syn på livet - inte andras och alltså får allting utanför de egna sinnesförnimmelserna klara sig bäst det kan och vill.
Om jag slår upp cynisk/cynism i min ordbok, som jag inte vet om den existerar eller egentligen är någon slags konstig form av hallucination, står det att läsa: cynisk - känslokall, illusionslös, fräck. Cynism - känslokyla, frihet från illusioner, fräckhet; cyniskt yttrande.
Det är jag det, bokstavligen och hela dagen lång och duger jag inte just sådan jag är, så kan ni dra åt helvete, jag tänker inte förställa mig och det skulle aldrig falla mig in att begå en altruistisk handling - mouhahaha!!!
Kommentarer
Trackback
