Hyllning till Mare Kandre

Mare Kandre avled 24 mars 2005 och somliga säger att hon tog livet av sig, andra att hon dog av mer onaturliga orsaker. Enligt webmaster på Kandres hemsida är det helt klarlagt att hon inte tog livet av sig och att släkt och vänner blev helt tagna på sängen. Hon lär inte ha lämnat något brev eller dylikt efter sig som kunde tyda på att hon skulle ha begått självmord.

Efter sig lämnade hon en son som då skulle ha varit tolv år. 1991 erhöll hon Aftonbladets litteraturpris. Hon är enligt mitt tycke Sveriges största kvinnliga nutidsförfattare, hon började skriva dikter redan när hon var tolv år.

Hennes favoriträtt lär ha varit pommes frites med korv. Hon blandade ut sitt vin med coca-cola. Hon satt mest hemma och väntade på att orden skulle komma till henne. Redan vid sjutiden på morgonen brukade hon sätta sig vid sitt skrivbord och lyssnade alltid först på Dagens Eko. Sedan arbetade hon med sina ord till långt inpå eftermiddagen.

Som hon själv uttryckte det: "Det här att skriva är ingenting för veklingar. Man skriver och dricker kaffe. Väldigt oglamoröst, ungefär som att gräva diken." Hon hade visserligen alltid något att skriva om, men svårast var att ta sig in i det. Hon sade att det finns en vall man måste ta sig igenom. Hon ansåg att man måste disciplinera sig själv att skriva, att verkligen sätta sig ner och göra det, annars blir det bara pannkaka av det.

Det där med "inspiration" ansåg hon vara en myt. Man får inget gjort om man skulle vänta på att inspirationen skulle komma. Hon ansåg att det snarare handlade om mod, att våga steget. Som hon uttryckte det i en intervju: "Att skriva är som att famla i mörkret, man vet inte om man är på rätt väg. Man vet inte om man skall fortsätta eller om det är slöseri med tid. Det är som i kärlek, man måste ge sig hän utan att veta om man får någonting tillbaka. Och det är ju väldigt skrämmande."

Hon skrev ner sina idéer till böckerna långsamt och grundligt, sökte länge efter orden, slipade på meningarna. Efter en lång arbetsdag kunde det ha kommit till en mening, ibland några stycken, vissa dagar inget alls. I snitt skriver jag en mening om dagen, sade Mare Kandre till 90tal nr 9.

Under intervjun äter de picknick och Mare Kandre låter sig väl smaka, "kall rostbiff och potatissallad är mycket godare än kall grillkorv och potatismos" berömmer hon. Mare Kandre levde mest på filmjölk och äpplen. En och annan färdigköpt smörgås blev det då och då. Mat är dyrt och hon ansåg att hon måste ha råd att skriva.

Hon var självkritisk och tappade inte huvudet efter all den uppståndelse och alla intervjuer som blev följden av debutboken I Ett Annat Land. Frågan är om någon ung författare, hon var 22 år när hon debuterade med boken, så samstämmigt rosats och geniförklarats som Mare Kandre. Hennes andra bok blev Bebådelsen. Hon säger sig ha varit mycket inspirerad av Sylvia Plath när hon skrev den.

Budskapet i Bebådelsen är att man visst kan ta för sig av livet, man behöver inte vara alla till lags. Mare Kandre har i sina första böcker ett tätt och mättat språk, som är prosa. I hennes senare verk är historierna mer kraftfulla, det skedde en förändring i hennes språk, efter att hon skrivit boken Djävulen Och Gud; hon kom på att man kan skriva hur man vill.

Hennes senare verk är mer vällustiga och flödande och svärtan genomsyras allt mer av en drastisk humor. Ett exempel på hennes satiriska förmåga är Quinnan Och Dr. Dreuf, där hon lät Kvinnans smärtsamma och osynliggjorda historia välla fram i en hånfull uppgörelse med självgod manlighet och inpyrt kvinnohat. Mare Kandre sade själv att:  "det är ju så konkret allt jag skriver."

Bübins Unge, Kommenterade Mare Kandre med att hänvisa till sig själv. Hon ansåg att mensen var ett tecken på slaveri och hon blev deprimerad och förbannad inåt. Hon hatade allt som hade att göra med vad kvinnor skall göra. Plötsligt var hon ett kön, en tjej. Hon menade att det är föreställningen om vad kvinnor bör vara som har något unket över sig.

Mellan 13 och 18 års ålder var hon väldigt deprimerad hela tiden, hon vände sig in i sig själv. Hon bara satt inne på sitt rum och skrev och tittade på folk med kikare. Hon umgicks inte med någon. Hon jagade inte killar och tillhörde inte det tuffa gänget. Hon hade manchesterjacka och blev kallad kommunistjävel och det var det värsta man kunde hitta på att kalla någon. De sade att hon var ful och att det är ingen idé att du limmar på den där killen, för han vill ändå inte ha dig. Hon trodde på dem. Hon hade inte tänkt på hur hon såg ut. Hon blev såklart ledsen.


Ännu i vuxen ålder hörde hon mobbarnas speord, fast i egenskap av hennes egna tankar. Hon har sagt att hon började skriva av ren tjurskallighet, för att hon tyckte att det var det svåraste.


Kandre är ett estniskt klingande namn som hennes mamma bar 1944 när hon flydde i båt över Östersjön till ett uppsamlingsläger i södra Sverige. Familjen hette egentligen Kraus, ett tyskt namn. Under kriget var det vanligt att man bytte ut sina tyska namn mot namn som lät estninska. Kandre har estninska patentverket hittat på. Mare Kandre kände en stolthet över sitt estniska ursprung.


Hon föddes i Söderala, en liten fabriksort i Hälsingland. Där bodde hon tills hon var fem år. Därefter bodde de i två år i Vancouver i Kanada. Pappan var civilingenjör och fick jobb där. Modern var biolog och fick jobb som lärare. Det var efter en oförglömlig biltur genom det kanadensiska och amerikanska landskapet, som inspirationen till hennes första bok kom till. Hon skrev, sparade, strök och skrev om i 15 år innan hon ansåg det vara färdigt för utgivning.

Hon gick aldrig i gymnasiet, utan istället träffade hon människor som tänkte ungefär likadant som henne, hon blev punkare. Hon umgicks med kompisar som var allt mellan 14 och 35 år. Hennes bror var fjorton och själv var hon sexton när de bildade rockbandet Kramp. När hon var 17 år gick hon på konstskola i London.

Våren 1980 kom hon tillbaka till Sverige. Hon skulle upp till Stockholm en helg, men blev kvar. Hennes föräldrar bodde då i Älvsjö och hon brukade åka till dem och öva på pianot.  Mare Kandre har ägnat sig åt både konst och musik vid sidan av skrivandet. Hon har haft konstutställning på galleri och hon har senare sjungit i bandet The Global Infantalists, och också spelat in skivor. Musiken skrev hon själv, melodiös sävlig popmusik med lite orientaliska tongångar. Hon gjorde lite grundmusik och sedan lät hon musiker göra musik av det. Texterna skrev hon på engelska. Hon sade att texterna kom till henne naturligt.

Mare Kandre blev 42 år. Jag skulle vilja rekommendera tre böcker av Mare Kandre: Quinnan Och Dr Dreuf, lite vad den handlar om har redan nämnts i denna text, Djävulen Och Gud; Djävulen är en feg stackare som bor i långt in i skogen i en grav (är han en myrling?) och som vill vara i gemenskap med andra, men så fort han visar sig bland folk, blir de livrädda eller ger sig på och nitar honom. Gud är en självgod och uppblåst typ som pekar på allt och skriker att det har jag skapat och det och det! En dag när Djävulen just ska hugga in på en harlort, möter han Gud... den sista boken jag rekommenderar är Deliria; ett lyrikverk som ifrågasätter det som anses som normalt, det etablerade samt hur saker "bör" vara, skrivet på ett vackert språk.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0