Annan resa till Danmark
"Du måste prova jordgubbschampagne, det är så jävla gott" fick jag höra från en förståsigpåare, men det skulle visa sig att han ljög sig allt blåare. Ny resa till Danmark. Borås - Göteborg - där jag spydde och en expedit från pressbyrån kom ut och frågade ifall jag inte mådde riktigt bra och här kunde jag iallafall inte stå och spy. Det hade blivit några öl och jag hade tydligen resfeber. Nå, hursomhelst, från Göteborg blev det en sex-pack skojdricka i en buss till Helsingborg. Visst, jag kunde ha rest direkt till Köpenhamn, men jag ville ta den säkra vägen. Således Helsingbog - Helsingör - Köpenhamn. I Köpenhamn tog jag en taxi till pusher street på Christiania och taxichauffören önskade mig en trevlig kväll. Jag frågade ifall han kunde vänta där han var, men det gick inte för sig enligt polisen, sade han.
Jag hade bara tänkt handla vad jag ville ha och sedan åka hem till Sverige igen, det skulle bara ta några minuter att handla haschet. Istället blev jag nu kvar där ett tag. Christiania hade förändrats en del sedan jag var där sist. Jag kom in vid ingången till pusher street. På pelarna vid ingången såg man affischer om arrangemang på Christiania. Ibland stötte man på burar med hänglås, med cannabisplantor inuti dessa, "ge fan i min medicin" kunde man läsa framför deinlåsta haschplantorna, fast på danska.
Stånden, tio - femton stycken, till höger och vänster, var oförändrade. Fotografering på pusher street var förbjudet stod det klottrat på en vägg. Överallt grafitti. En krog med alkisar, pundare, barnfamiljer och alla möjliga personligheter, som sade åt en att sitta ner och ta det lugnt. Gulrödgröna pannband, ringar, tygmärken - som det stod "fri hash" på, sålde de fan också. Det såldes alla möjliga pipor. De sålde även hampafrön och handböcker på danska och engelska, i hur man skulle bäst odla fröna. Jag köpte några frön där en gång och odlade lite i skogen, men det blev inte en enda planta.
Det fanns också en restaurang någonstans och i ett haschstånd stod en kvinna och käkade potatisgratäng och rostbiff och som efterrätt slukade hon stora mängder cannabispreparat ur en cho-bang av havsskum. Jag köpte en mängd thai-gräs, satte mig vid ett bord, meckade en joint och rökte den och blev visst ganska hög. Jag gick runt pusher street i säkert två timmar och letade efter lite lustiga svampar eller skojiga pappersbitar, men hittade ingen stånd där de sålde det och jag bara gick och glodde bland alla knarklangare och yrade för mig själv. Jag tänkte köpa en cho-bang och försäljaren började tjata en jävla massa om piporna han hade till salu, t ex: "this one is for your little sister", en pipa som bara rymde en bit för tjugo kronor, om man rökte det rent vill säga. Han tjatade om brother cousine niece, han hade pipor åt hela tjocka släkten! Det blev ingen cho-bang, jag orkade bara inte bara stå där och lyssna på han ändlösa svammel om vilken släkting jag skulle "frälsa".
När jag sett mig mätt och trött på allt, ställde jag mig vid ingången och inväntade en taxi och inom två minuter kom det en. Ner till järnvägsstationen och yrade bland alla spår, för att hitta rätt spår till Helsingör. Det var en massa tid över tills tåget skulle gå och jag fick syn på en skivaffär i den enorma stationen - de hade inte en enda skiva med vare sig gyllene tider eller nationalteatern - bara abba. Jag fick för mig att jag skulle kolla i en innekiosk ifall de hade aktuell rapport eller tecknad porr - de hade ingen porr överhuvudtaget.
På rätt spår rökte jag en joint och fick ondsinta blickar på mig. Tåget kom och efter en halvtimme - fyrtio minuter var jag i Helsingör och på båten till Helsingborg köpte jag en flaska jordgubbschampagne, en massa starköl och en stor flaska av min favoritwhisky - Johnnie Walker black label. I tullen stod tre tullare cirka femtio meter ifrån varandra, som jag var tvungen att gå förbi - jag lyckades undgå att åka fast, trots allt.
På centralen i Helsingborg skulle jag ha fått vänta i flera timmar om jag inte tog tåget, så jag köpte tågbiljett och satte mig bland alkisarna och inväntade tågets ankomst. Jag tog fram min jordgubbschampagne och alkisarna började ösa superlativ över hur gott det är med jordgubbschampagne. Jag tog en klunk. Jag tog en klunk till bara för att inse fakta. Det smakade kolsyrad vinäger, sur gammal fitta. Alkisarna ville heller inte ha skumpan, trots sina superlativ. Jag lämnade ifrån mig flaskan och började pimpla öl istället, men alkisarna var ganska stökiga, så jag gick och satte mig på ett annat ställe.
Vem mötte jag om inte en gammal nerdekad knarkare, som jag aldrig sett förut, men som sade sig ha ägnat hela natten åt att göra inbrott - ur askan in i elden. Jag hade mitt gräs och han meckade en joint av det och så gick vi ut och rökte knarket. Den verkade inte påverka honom alls. Han bara sluddrade om sitt kriminella levernen och jag blev ganska trött på honom. När det var dags att gå på tåget följde han efter, påstod att han skulle till samma ställe som mig (det tror jag säkert, visst, visst) , men han hade fan inte köpt någon tågbiljett.
När biljettkontrollanten kom råkade jag visa upp en gammal biljett och pundaren hade ju ingen alls. Jag letade rätt i fickorna efter den aktuella biljetten, gick till biljettkontrollanten och visade upp min biljett för honom. Vid dörrarna till tåget rökte jag och pundaren ytterligare en joint. Pundaren slocknade strax efter att vi satt oss igen, med en öl i näven, som jag bjudit honom på. Nästa station slängde de ut honom och tur var väl det, för jag var säker på att han skulle ha följt med mig enda hem annars och en pundare av hans kaliber vill man inte ha hemma hos sig, jag lovar dig. Resten av resan drack jag öl och nynnade melodier till tågets dunkande (aningen hög eller?) och om någon undrade vad fan jag sysslade med skyllde jag på efterblivenhet.
Jag hade bara tänkt handla vad jag ville ha och sedan åka hem till Sverige igen, det skulle bara ta några minuter att handla haschet. Istället blev jag nu kvar där ett tag. Christiania hade förändrats en del sedan jag var där sist. Jag kom in vid ingången till pusher street. På pelarna vid ingången såg man affischer om arrangemang på Christiania. Ibland stötte man på burar med hänglås, med cannabisplantor inuti dessa, "ge fan i min medicin" kunde man läsa framför deinlåsta haschplantorna, fast på danska.
Stånden, tio - femton stycken, till höger och vänster, var oförändrade. Fotografering på pusher street var förbjudet stod det klottrat på en vägg. Överallt grafitti. En krog med alkisar, pundare, barnfamiljer och alla möjliga personligheter, som sade åt en att sitta ner och ta det lugnt. Gulrödgröna pannband, ringar, tygmärken - som det stod "fri hash" på, sålde de fan också. Det såldes alla möjliga pipor. De sålde även hampafrön och handböcker på danska och engelska, i hur man skulle bäst odla fröna. Jag köpte några frön där en gång och odlade lite i skogen, men det blev inte en enda planta.
Det fanns också en restaurang någonstans och i ett haschstånd stod en kvinna och käkade potatisgratäng och rostbiff och som efterrätt slukade hon stora mängder cannabispreparat ur en cho-bang av havsskum. Jag köpte en mängd thai-gräs, satte mig vid ett bord, meckade en joint och rökte den och blev visst ganska hög. Jag gick runt pusher street i säkert två timmar och letade efter lite lustiga svampar eller skojiga pappersbitar, men hittade ingen stånd där de sålde det och jag bara gick och glodde bland alla knarklangare och yrade för mig själv. Jag tänkte köpa en cho-bang och försäljaren började tjata en jävla massa om piporna han hade till salu, t ex: "this one is for your little sister", en pipa som bara rymde en bit för tjugo kronor, om man rökte det rent vill säga. Han tjatade om brother cousine niece, han hade pipor åt hela tjocka släkten! Det blev ingen cho-bang, jag orkade bara inte bara stå där och lyssna på han ändlösa svammel om vilken släkting jag skulle "frälsa".
När jag sett mig mätt och trött på allt, ställde jag mig vid ingången och inväntade en taxi och inom två minuter kom det en. Ner till järnvägsstationen och yrade bland alla spår, för att hitta rätt spår till Helsingör. Det var en massa tid över tills tåget skulle gå och jag fick syn på en skivaffär i den enorma stationen - de hade inte en enda skiva med vare sig gyllene tider eller nationalteatern - bara abba. Jag fick för mig att jag skulle kolla i en innekiosk ifall de hade aktuell rapport eller tecknad porr - de hade ingen porr överhuvudtaget.
På rätt spår rökte jag en joint och fick ondsinta blickar på mig. Tåget kom och efter en halvtimme - fyrtio minuter var jag i Helsingör och på båten till Helsingborg köpte jag en flaska jordgubbschampagne, en massa starköl och en stor flaska av min favoritwhisky - Johnnie Walker black label. I tullen stod tre tullare cirka femtio meter ifrån varandra, som jag var tvungen att gå förbi - jag lyckades undgå att åka fast, trots allt.
På centralen i Helsingborg skulle jag ha fått vänta i flera timmar om jag inte tog tåget, så jag köpte tågbiljett och satte mig bland alkisarna och inväntade tågets ankomst. Jag tog fram min jordgubbschampagne och alkisarna började ösa superlativ över hur gott det är med jordgubbschampagne. Jag tog en klunk. Jag tog en klunk till bara för att inse fakta. Det smakade kolsyrad vinäger, sur gammal fitta. Alkisarna ville heller inte ha skumpan, trots sina superlativ. Jag lämnade ifrån mig flaskan och började pimpla öl istället, men alkisarna var ganska stökiga, så jag gick och satte mig på ett annat ställe.
Vem mötte jag om inte en gammal nerdekad knarkare, som jag aldrig sett förut, men som sade sig ha ägnat hela natten åt att göra inbrott - ur askan in i elden. Jag hade mitt gräs och han meckade en joint av det och så gick vi ut och rökte knarket. Den verkade inte påverka honom alls. Han bara sluddrade om sitt kriminella levernen och jag blev ganska trött på honom. När det var dags att gå på tåget följde han efter, påstod att han skulle till samma ställe som mig (det tror jag säkert, visst, visst) , men han hade fan inte köpt någon tågbiljett.
När biljettkontrollanten kom råkade jag visa upp en gammal biljett och pundaren hade ju ingen alls. Jag letade rätt i fickorna efter den aktuella biljetten, gick till biljettkontrollanten och visade upp min biljett för honom. Vid dörrarna till tåget rökte jag och pundaren ytterligare en joint. Pundaren slocknade strax efter att vi satt oss igen, med en öl i näven, som jag bjudit honom på. Nästa station slängde de ut honom och tur var väl det, för jag var säker på att han skulle ha följt med mig enda hem annars och en pundare av hans kaliber vill man inte ha hemma hos sig, jag lovar dig. Resten av resan drack jag öl och nynnade melodier till tågets dunkande (aningen hög eller?) och om någon undrade vad fan jag sysslade med skyllde jag på efterblivenhet.
Kommentarer
Trackback
