TOBAK - MYNTETS BAKSIDA
- Ett hot mot miljön och u-ländernas folk -
Tobaksodlingen orsakar skogsskövling. Träden fälls för att torka tobaksbladen. Tobaksodling kan orsaka jorderosion och utarma jorden! Gödningsmedel och bekämpningsmedel påverkar vattentäkter. Ja, detta är något som händer i många u-länder idag.
Multinationella bolag styr hela produktionen från frö till färdig cigarett. De sköter rådgivning, säljer utsäde, gödningsämnen och andra varor och köper upp råtobaken från bönderna. De styr alltså bönderna genom avtal. Ofta får bönderna dåligt betalt. De fastnar i företagens klor och har inte råd att byta grödor. Odlingsbar mark förvandlas sakta till öken eftersom det behövs 7 - 8 kg ved för att torka 1 kg tobak.
Tobaken är orsak till att massor av träd huggs ner, grundvattnet sjunker, odlingsbar mark försvinner. Torka och översvämningar uppstår. Tobaksbolagen medför en extra belastning på de tropiska regnskogarna och påverkar tillgången på mat i några av världens mest svältdrabbade länder. I områden med halvtorrt klimat där tobaken frodas, kan förlusten av träd göra jordarna mer sårbara för ökenutbredning och olämpliga för jordbruk. När träd försvinner, sjunker vattennivåerna, källor torkar ut, brunnar sinar och till och med hela floder hotas.
Tobak slår ut nyttiga matgrödor som exempelvis olika sädesslag, grönsaker, bananer, ananas och bomull. Tobaksindustrin propagerar också hårt för tobak i u-länderna och får folk att börja röka istället för att köpa mat och kläder. I tobaksodlingarna används ofta barn som arbetare. De cigaretter som sänds till u-länderna innehåller dessutom oftast mer tjära och nikotin!
Icke rökande kvinnor är en av tobaksindustrins främsta målgrupper. Deras hälsa drabbas hårt av rökningen, exempelvis cancer, benskörhet, minskad fruktsamhet och näringsbrist.
Den andra viktiga målgruppen är ungdomar, då tobaksindustrin vill behålla och öka sina vinster på hälsans bekostnad. Tecknade serier i annonsform lockar barn och ungdomar - en satanisk marknadsföring, riktad till unga. Cigaretter och dess varumärken på leksaker samt sponsrade sportevenemang, som är populära bland barn, är tobaksindustrins medel för att lura ungdomar att börja röka.
Ska vi stödja en multinationell industri som hänsynslöst utnyttjar u-ländernas okunskap och fattigdom - som förstör deras skogar och lurar dem att odla tobak istället för mat? Vill du medverka till att tobaksindustrins cyniska spel med miljön och hälsan i tredje världen upphör? De problem tobaken orsakar är enorma. Den dödande tobaksepidemin kan dock hejdas. Vill du vara med i den kampanjen? Lura den multinationella tobaksindustrin på pengar genom att inte börja röka, röka mindre eller att sluta röka!
(taget ur ett nummer av Taskigt Drag som tagit det från: Riksförbundet Hälsofrämjandet, Svenska Vegetariska Föreningen och Veganföreningen i Sverige)
En dag på polisstationen
ALL COPS ARE BASTARDS
- Hur är det med dig? Du verkar stressad? säger polis Persson till polis Hedlund.
- Det ringer en massa typer hela tiden och berättar en massa hemska saker och så påstår de att de talar sanning! Är det meningen att... att vi ska göra något åt det? undrar Hedlund.
- Mouhahaha! Du är ny här, va? Men det går över... säger Persson och fortsätter:
-arbeta på arbetet, va? Nädu, folk tittar alldeles för mycket på film. Skulle aldrig falla mig in att sköta mitt jobb. Nädu, nu gör du såhär; lämna in de där konstiga samtalen till en mindre nogräknad åklagare bara, så lägger han ner förundersökningen, så att vi slipper jobba på jobbet, vad kan skattebetalarna kräva av en egentligen när man bara tjänar tre miljarder i månaden? Jaja... vad var det nu... just det! Du, jag lovade fittstimmet där hemma att jag skulle köpa hem lite... vad var det det hette nu... matvaror! Just så hette det visst! Så jag får väl göra det nu. Men du, du får inte engagera dig i ditt jobb sådär, för tänk om du skulle börja bry dig, då kunde du ju ta åt dig ifall det blev något missöde. Nä, vad du behöver är en lååång, lååång tupplur och sedan när jag kommer tillbaka så var det tänkt att vi skulle fika.
- Men tanken är väl att man har vissa arbetsuppgifter? undrar Hedlund.
Mouhahaha! Nädu, folk tittar alldeles för mycket på film, de verkar tro att vi är någon jävla detektivbyrå! Jag skulle gärna stanna och snacka lite mer med dig, men vad fan, det ringer en massa galningar hela tiden, så att man inte får minsta ro i kroppen. Nä, får väl åka och handla det där vad det nu hette åt fittstimmet, så man kommer härifrån en stund, vi ses!
ALL COPS ARE BASTARDS
- Jag drömmer sådana mardrömmar - jag drömmer att jag sätter dit brottslingar. Va? Vad betyder det? Det måste vara något fel på pillrena vi fick av den där sympatiska herrn som var här häromdagen - undrar vad han ville? Eller ville vi honom något? Hursomhelst så visade det sig att den där tjommen som var här förra veckan och påstod att han blivit rånad av den här sympatiske herrn med de fina pillren, han var en notorisk lögnare. Den sympatiske herrn förklarade allt och jag sade bara ja och amen åt allt han sade, så måtte den stackars sympatiske herrn få fallet mot sig nerlagt, det är ju ingen som helst tvekan om att den sympatiske herrn inte ljuger men att det så kallade brottsoffret däremot ljuger - just så måste det ju vara, det är logiskt, för så är det alltid här på vår lilla polisstation. "Polis" förresten - hör så fult det låter: "polis" - vilket fult ord. Det skapar ju sådana missuppfattningar - folk tror att vi engagerar oss i vårt arbete - nä, det där lilla ordet "polis" är ju fullständigt missledande... var chokladbollarna goda? Jag har gjort dem själv.
- Smakar faktiskt lite skumt...
- Ja, jo, det gör de kanske, jag hade ingen choklad, så jag tog avföring istället, eget fabrikat. Håhåjaja, livet som biljonär är minsann inte så lätt, man får vrida och vända på varenda femtioöring. Ja, jag är pratglad idag - jag fick in ett parti keff av en sådan där som vi ska plundra på deras ägodelar - jag vet inte vad som är tanken bakom själva plundrandet, men det är väl för att vi ska röka och knapra deras grejor. Fan, jag känner mig så stark och alldeles harmonisk... ska iväg och basta nu i någon timme eller två, jag har fysträning.
- Jaha, du ska lyfta lite skrot? frågar Hedlund.
- Mouhahaha, du är rolig du Hedlund. Nä, för fan, en hårt arbetande människa som jag behöver lite avkoppling då och då. Lyfta på grejorna kan alltiarmarna syssla med, piketsoldaterna alltså. Skulle aldrig falla mig in att träna på träningen, vem tar du mig för, Allan med ballan från Halland, eller? Skämt åsido, måste dra nu, ständigt dessa konstiga telefonsamtal, jag måste bort härifrån en stund känner jag, hej svejs!
ALL COPS ARE BASTARDS
- Jaha, vad vill du då? frågar polis Persson likgiltigt en kvinna med blått öga och utslagna tandrader.
- Min man, han slår mig...
- Jaha, du säger det ja. Det är fjärde gången i år som du kommer här och försöker inbilla oss att du skulle ha blivit slagen, men varenda gång vi frågar din man, så blånekar han. Vad vill du att jag ska göra åt det? Vet du vad jag tror? Jag tror att du är en jävla notorisk lögnare som sitter här och försöker inbilla mig att du skulle ha blivit slagen. Hur känner du dig när du kommer här och försöker slå i mig en massa lögner, uppspelt och uppjagad, va?
- Lite uppjagad känner jag mig nog...
- Just det! Och blåtiran har du allt målat dit med vattenfärg, det är väl inga problem att måla dit för en som brukar sminka sig. Och vad det gäller de glesa tandraderna, så har du säkert ätit för mycket godis. Det är ju allmänt känt att kvinnor är sjukligt fixerade av allt som går att äta. Det är vägen till kvinnan, inte mannen, som går via magen - vi män vill banka bäver och inte något köttben slängt åt oss som vore vi hundar. Nej, nu gör vi såhär - jag frågar din man om han vill anmäla dig för förtal, det är fjärde gången i år du kommer här och pratar en massa strunt som aldrig stämmer med vad din man säger och så går du hem och tvättar bort den där vattenfärgen du har runt ögat, du ser inte klok ut och så kommer du inte hit mer och försöker slå i oss en massa lögner, misshandel är ett högst allvarligt brott att anklaga någon för och förresten behöver du nog en dos sperma i fittan, det är nog det som är ditt egentliga problem, sperma lär vara som balsam för spattiga kvinnonerver, se så, nu har jag hjälpt dig eller något, stick nu, se så, schas, schas!
- Men vart ska jag ta vägen? Jag kan inte gå hem...
- Jag förstår inte vad du har emot din man. Han är artig, trevlig och mycket belevad och det råder inga tvivel om att han talar sanning. Du däremot är en notorisk lögnare. Du kommer här och försöker slå i mig att du är uppjagad. Tror jag det, det vore mer förvånande om du satt här och ljög och var alldeles iskall.
- Jag menar att jag känner mig uppjagad av det som hänt, min man slår mig...
- Du säger det, ja. Men vi frågade honom och han sade nej och nej är alltid ett nej såvida det inte kommer från en kvinna, annars blir det en massa obehagliga konsekvenser. En massa... brrr!... jobb att sköta. Våldtäktsmål kallar de det visst. Suck... låt de stackars ensamma karlarna ha sitt sexliv ifred, jag menar vad ont har de egentligen gjort? Det är väl inte första gången de här kvinnorna får någonting uppstoppat i sig... de håller på och sjåpar sig som om de aldrig fått kuk förr. Nä, horor är vad de är! Kort kjol och linne är fel naturligtvis...
- Men snälla hjälp mig... jag har ingenstans att ta vägen...
- Du måste ju vara dum i huvudet på riktigt. Skulle aldrig falla mig in att hjälpa dig med något, annan dag sköta sitt jobb. Stick nu, så att jag kan ta en tupplur några timmar - ha en trevlig dag, förresten!
- Men snälla...
- Suck... vad är det nu!?!? Du har fått min uppmärksamhet, men du bara sitter här och pratar strunt. Kvinnor alltså... omöjliga att tillfredsställa... omättliga i sina begär... jag orkar inte höra mer... så trött... försvinn härifrån din mytoman!
ALL COPS ARE BASTARDS
Samtidigt i Asylien
Domaren: En tanig och blek kvinna i fyrtioårsåldern som aldrig har fött några barn, sportigt utseende, spelar fotboll-utseende, avlångt ansikte, lite som en pojkes, kort hår som är mellanblont, psykopatiska isblå ögon. Hon har en svart domarkappa på sig, som likar en nunnedräkt eller något och den hänger på henne som på en galge. Hon är lesbisk av politiska skäl, men har inte hittat den rätta kvinnan hon vill leva med än, så hon lever ensam. Hon hatar män i allmänhet.
Åklagaren: En avmagrad person med benigt ansikte. Han är i trettioårsåldern och är ultrakonservativ, lagen är hans rättesnöre. Han har korpsvart hår och sjukligt gröna ögon.
Den åtalade: En person i fyrtioårsåldern som har skjutit hästheroin de senaste tio åren, fastän han bara är tvungen att göra det för att förhindra den kroppsliga abstinensen. Samtidigt har han tagit alla möjliga andra droger för den psykiska kickens skull. Han livnär sig enbart på socker som fast föda, socker i alla dess skepnader. Han består av enbart skinn och ben och hans ansikte är så magert att man kan ta honom för en kvinna. Han har långt grått hår och hans pupiller är små som nålsögon. Han har blå ögon i en normalt blå färg. Hans kläder är smutsiga och han stinker svett, avföring och dålig andedräkt, en följd av hans drogmissbruk.
Advokaten: En propert klädd man i femtioårsåldern, skuren kavaj och tillhörande skurna byxor, vit skjorta av något flådigt märke, blå slips med krokodiler på. Kort gult hår. Plufsigt ansikte och kropp, bruna ögon.
Polisen: Civilklädd i khakikortbyxor som går ner till knäna, hawaiiskjorta, kort gult hår, normalbyggd. Intetsägande ansikte och tomma isblå ögon som varken uttrycker glädje eller hat, bara trött resignation över sin arbetssituation. Har hämtat den åtalade i dennes hem, eftersom han inte har infunnit sig i rätten frivilligt.
Kriminologen: En allvarlig man, cirka 45 år. Han är hårig i ansiktet och påminner om en björn. Han har blå jeans och flanellskjorta på sig. Blå ögon och blodsprängda ögonvitor.
Domaren: mina ärade damer och herrar i juryn, vi har samlats här idag för att utröna om den åtalade har handlat odemokratiskt eller ej, den åtalade har yttrat en självständig tanke, som står i strid med den rådande, får jag säga, ordningens, åsikter. Åklagaren skriker efter dödsstraff, alla som bryter mot lagen, oavsett brottets grad, ska ställas mot en vägg och skjutas, domderar han. Polisen gäspar uttråkad och suckar tungt, annan dag sköta sitt jobb och kriminologen på läktarplatsen väser giftigt att poliserna kunde inte engagera sig mindre i sitt jobb om de så försökte.
Den åtalade repellerar: stöd polisen - begå ett brott, varpå åklagaren börjar tjata om att han vigt sitt liv åt paradoxer, men att han aldrig har hört ett så korkat förslag. Den åtalade skriker då Ned Med Intellektet! Domaren skriker efter ordning och dunkar frenetiskt med sin domarklubba, men den åtalade vet att förtryckarstaten redan har bestämt sig för att jävlas med honom, swå han gör fula grimaser åt alla i rättssalen och skriker att de är knarkare, brottslingar och mammnaknullare hela bunten.
Den åtalade ser hatiskt på publiken och anklagar dem vresigt för att vara deras fel att staten finns, för att de låter sig bli mjäkade och tuktade av människor som roas och njuter av att ha makt över andra människor, ren förstörelselusta är det, väser han giftigt, ser på statens lakejer och skriker högt att de är nekrofiler och Satan i Betong. Domaren bankar med sin klubba, hennes enda nöje, och skriker åt den åtalade att han bara gör det värre för sig själv. Den åtalade blir rasande och skriker att döden är döden och hur mycket värre kan det bli, jag ska dö helt enkelt! Sedan tar han struptag på sig själv med båda händerna och dråsar efter en stund, avsvimmad av syrebrist, ner på golvet.
Domaren tänker att det är en toppendag eftersom hon får så många tillfällen att dunka med klubban och skrika uppkäftigheter åt höger och vänster. Hon och hennes andra lakejer av staten Asylien är de enda som får tänka själva och agera fritt. Den åtalade visade sig mänsklig genom att yttra en tanke, således ska han dö. Den fria viljan är det värsta staten Asylien och dess lakejer känner till. Fast själva är de undantagen från den regeln, för ändamålen helgar ju medlen.
Advokaten säger lite tafatt att enligt grundlagsstiftningen tillåter förvisso ett visst mått av... längre hinner han inte förrän åklagaren ursinnigt vrålar protest tre gånger i följd. Domaren beviljar protesten och blir glansig i ögonen. Den åtalade vaknar med ett ryck och ser sig om med en vild och manisk blick. Jag lever ännu! skriker han triumferande. Åklagaren skriker åt honom att han kommer att hamna i helvetet och bli en korv med bröd i Fan´s käftar. Medan han säger det hytter han energiskt med pekfingret ovanför sitt huvud. Med njutning, replikerar den åtaladfe, allt jag sade var att var och en hör hemma i det land han/hon fötts i. Advokaten lägger försiktigt ett finger över den åtalades mun och säger försiktigt,
grundlagsstiftningen påbjuder en viss form av fritt tänkande... protestprotestprotest!!! skriker åklagaren och domaren beviljar protesten samt säger torrt och sakligt att hon också vill se den åtalade död. Den åtalade väser hätskt att om jag är odemokratisk, måste ni också vara det, för det är ju bara era åsikter, den godtagna mallen, som tillåts yttras, allting annat anses odemokratiskt. Åklagaren skriker efter protest och domaren beviljar protesten.
Du vet för mycket, alltså måste du dö, fräser domaren till den åtalade, men nu, nu är det dags för lunch, förhandlingarna fortsätter om en timma, säger domaren och slår klubban hårt i bordet. Domaren har smörgåsgrillmackor med sig. Kalla och slafsiga mackor är kanske inte det godaste man kan ta sig för att äta, men resonerar hon i sitt inre, mat som mat, det ska ändå ner i magen och dehär fyra mackorna kommer att göra mig gott.
På mackorna har domaren först brett finkryddad tomatpuré, därefter är det krossade ostbågar, tonfisk, paprika och örtkryddor, på mackorna. Mat som mat, det ska ändå ner i magen... den åtalade får fiskgratäng, potatis och kokta grönsaker och allt är kokat för länge och smakar sjukhusmat. Kriminologen knaprar halstabletter som sin huvudsakliga näringskälla, sedan han slutade röka mentolcigaretter för tio år sedan. Advokaten äter rödvinsmarinerad rostbiff, hemlagat potatismos och smörstekta morötter i skivor.
Åklagaren, som är strikt vegan, p g a psykosomatiska magproblem, äter en krispig blandning av grönsaker och rotfrukter, lätt stekta i olivolja, färskpotatis och tofu. (Tofu är en hård eller mjuk massa som utvinns ur sojamjölk) Polisen får nöja sig med att äta detsamma som den åtalade, för han har inte orkat engagera sig i att få mat för dagen, engagemang i livet är det värsta han vet, eftersom han har drabbats av en fullständig social likgiltighet.
Efter lunchen samlas de åter i rättssalen, ljudet av röster hörs livligt konverserande och domaren bankar livligt och glatt med domarklubban för att visa att hon är högsta hönset och endast skenbart för att upprätthålla ordningen. Hon tänker att hon måste åka hem och onanera till minnet av den här sessionen när den är över. Ordning, ordning i rättssalen, ropar hon barskt, rättegångsförhandlingarna kan åter börja! Och så slår hon med kraft klubban i bordet några gånger.
Döda honom, döda honom, skriker åklagaren, varpå han hetsigt gör hitlerhälsningar samt skriker sieg heil! flera gånger i följd. Domaren skakar medlidsamt på huvudet och säger vänligt till åklagaren att han får sluta visa fri vilja, annars kan han ju smitta den åtalade. Domaren kniper ihop låren och skakr lätt på kroppen. Hon känner en ilning i underlivet, en vag orgasm. När jag kommer hem, sjunger tanken upprymt i hennes huvud.
Jag är säker på att det uttalande min klient anklagas för att ha sagt inte strider mot grundlagsstiftningen samt gängse demokratiska principer... mumlar advokaten, som om han talade högt för sig själv. Protestprotestprotest, vrålar åklagaren, grundlagsstiftningen är bara till för de som inte använder sig av den och det vet du mycket väl att den bara finns till för att det ska se snyggt ut rent utåt sett men må den brinna i helvetet som verkligen tar sig friheter! Domaren beviljar protesten och slår hårt med klubban mot bordet.
Vilken toppendag, tänker hon, när fick jag senast banka såhär mycket vid ett och samma tillfälle? När jag kommer hem... sjunger det i hennes huvud. Advokaten öppnar munnen för att säga något... protest! vrålar åklagaren. Men han har ju inte sagt något än, svarar domaren skenheligt. Spelar ingen roll! Han är satan i betong, säger åklagaren med pekfingret i luften och med en min som om han sagt något mycket tänkvärt och betydelsefullt. När han märker att ingen bryr sig, antar hans ansikte en märkbar irritation.
Domaren dunkar hårt med klubban i bordet och beodrar ordning i rättssalen. Jag finner den åtalade skyldig, frågan är bara hur vi ska ta livet av fanskapet, är det någon som har något förslag? Bajsskalle! Smörfitta! vrålar den åtalade ursinnigt. ...som sagt var... säger domaren, det är ju uppenbart att risken för återfall i brott är stor, fanskapet har ju inte ens haft vett att uppföra sig fogligt nog här idag, så någon indoktrinering till laglydig medborgare är nog uteslutet att det äer någon mening med, så - hur ska vi ta livet av fanskapet?
Åklagaren vrålar upphetsat att det bör vara en fsansfull och plågsam död. Advokaten säger sakligt men stillsamt att det kanske är en fördel med en snabb och skonsam död, enär... protest! vrålar åklagaren och domaren beviljar såklart protesten. Så alltså... hur taga livet av den åtalade, frågar domaren. Jag skulle vilja påstå att det inte är etiskt försvarsbart att döma någon till döden, uttalar sig kriminologen från läktarplatsen. Jamen, vilken tur då att du inte har nåååågontiiiing att säga till om här, utropar åklagaren högst sarkastiskt.
Ordning i rättssalen, utropar domaren och slår klubban i bordet flera gånger. Tjackluder! Horsetorsk! utropar den åtalade till ingen särskild. Ehm... börjar advokaten och fortsätter, arkebusering kanske vore rätt metod i detta fall... Bara han dör! vrålar åklagaren. Det börjar bli dags för fikapaus, säger domaren uttryckslöst, så vi klubbar väl döden meddelst arkebusering. Snabbt slår hon klubban i bordet innan någon hinner säga något annat. Advokaten ser ångestfylld ut.
På begravningen finns de alla med. Inga andra sörjande dyker upp. Domaren spottar föraktfullt en gröngul snorloska rakt ner i graven. Hallå där, säger prästen, det är olagligt att visa sig ha känslor! Jag representerar staten, säger domaren. Ja, isåfall är det ju okej, säger prästen. Åklagaren mumlar för sig själv: knarkare... brottsling... mytoman! Du är död nu och det är helt i sin ordning. Nu är världen en mycket tryggare plats att vistas i.
Advokaten: Jag beklagar... jag gjorde så gott jag kunde vill jag nog påstå... kriminologen: en lika stor tragedi vaje gång någon döms till döden, en skandal rentutav. Polisen: jag bryr mig inte om vilket, ifall någon är död eller vid livet, jag hade hellre fikat och sedan tagit en lååång tupplur, istället för att vara här. Jag ger fullständigt fan i det.
Den åtalade: jag finns inte längre... jag kan inte tänka... alltså är det jag tänker nu lögn... precis som den här verkligheten jag nu lämnat... för min del har allting upphört att existera... jag kan inte tänka längre, så allt det här är lögn...
Cynismen som filosofi
1) Etisk egoism, dvs att en handling är god endast om den gagnar mig själv,
2) Sollipsism, dvs att allt som finns är mitt jag eller beroende av mitt jag.
3) Anarkism, dvs i betydelsens förakt för Svea Rikes Lagar och dess drabanter, samt att jag är min egen gud, men ändå inte gud över någon annan, den yttre världen får sköta sig helt själv, bäst den kan och vill, jag orkar fan inte bry mig.
4) Patologisk aggression, dvs att jag hatar livet och alla dess människor och att jag hatar med håg och hand, jag vill vara ond mot livet eftersom det sårat mig och gjort mig grymt besviken.
Kan vi överhuvudtaget bevisa att det existerar någonting utanför våra egna sinnesförnimmelser? Du kan väl pröva att gå utanför dig själv och känna efter! Det finns bara jag och så finns det de andra varelserna, men antingen är det jag som är en illusion, eller så är allt jag uppfattar en illusion, eller snarare sagt, det kunde vara så, men jag vet inte, för jag kan inte gå utanför mig själv och känna efter, hur skulle det gå till?
Cynismen går ut på att man sköter sitt eget och skiter i andra. Det är strävan efter den egna inre tillfredställelsen som gäller och man kan ändå bara förändra sin egen syn på livet - inte andras och alltså får allting utanför de egna sinnesförnimmelserna klara sig bäst det kan och vill.
Om jag slår upp cynisk/cynism i min ordbok, som jag inte vet om den existerar eller egentligen är någon slags konstig form av hallucination, står det att läsa: cynisk - känslokall, illusionslös, fräck. Cynism - känslokyla, frihet från illusioner, fräckhet; cyniskt yttrande.
Det är jag det, bokstavligen och hela dagen lång och duger jag inte just sådan jag är, så kan ni dra åt helvete, jag tänker inte förställa mig och det skulle aldrig falla mig in att begå en altruistisk handling - mouhahaha!!!
Hyllning till Mare Kandre
Mare Kandre avled 24 mars 2005 och somliga säger att hon tog livet av sig, andra att hon dog av mer onaturliga orsaker. Enligt webmaster på Kandres hemsida är det helt klarlagt att hon inte tog livet av sig och att släkt och vänner blev helt tagna på sängen. Hon lär inte ha lämnat något brev eller dylikt efter sig som kunde tyda på att hon skulle ha begått självmord.
Efter sig lämnade hon en son som då skulle ha varit tolv år. 1991 erhöll hon Aftonbladets litteraturpris. Hon är enligt mitt tycke Sveriges största kvinnliga nutidsförfattare, hon började skriva dikter redan när hon var tolv år.
Hennes favoriträtt lär ha varit pommes frites med korv. Hon blandade ut sitt vin med coca-cola. Hon satt mest hemma och väntade på att orden skulle komma till henne. Redan vid sjutiden på morgonen brukade hon sätta sig vid sitt skrivbord och lyssnade alltid först på Dagens Eko. Sedan arbetade hon med sina ord till långt inpå eftermiddagen.
Som hon själv uttryckte det: "Det här att skriva är ingenting för veklingar. Man skriver och dricker kaffe. Väldigt oglamoröst, ungefär som att gräva diken." Hon hade visserligen alltid något att skriva om, men svårast var att ta sig in i det. Hon sade att det finns en vall man måste ta sig igenom. Hon ansåg att man måste disciplinera sig själv att skriva, att verkligen sätta sig ner och göra det, annars blir det bara pannkaka av det.
Det där med "inspiration" ansåg hon vara en myt. Man får inget gjort om man skulle vänta på att inspirationen skulle komma. Hon ansåg att det snarare handlade om mod, att våga steget. Som hon uttryckte det i en intervju: "Att skriva är som att famla i mörkret, man vet inte om man är på rätt väg. Man vet inte om man skall fortsätta eller om det är slöseri med tid. Det är som i kärlek, man måste ge sig hän utan att veta om man får någonting tillbaka. Och det är ju väldigt skrämmande."
Hon skrev ner sina idéer till böckerna långsamt och grundligt, sökte länge efter orden, slipade på meningarna. Efter en lång arbetsdag kunde det ha kommit till en mening, ibland några stycken, vissa dagar inget alls. I snitt skriver jag en mening om dagen, sade Mare Kandre till 90tal nr 9.
Under intervjun äter de picknick och Mare Kandre låter sig väl smaka, "kall rostbiff och potatissallad är mycket godare än kall grillkorv och potatismos" berömmer hon. Mare Kandre levde mest på filmjölk och äpplen. En och annan färdigköpt smörgås blev det då och då. Mat är dyrt och hon ansåg att hon måste ha råd att skriva.
Hon var självkritisk och tappade inte huvudet efter all den uppståndelse och alla intervjuer som blev följden av debutboken I Ett Annat Land. Frågan är om någon ung författare, hon var 22 år när hon debuterade med boken, så samstämmigt rosats och geniförklarats som Mare Kandre. Hennes andra bok blev Bebådelsen. Hon säger sig ha varit mycket inspirerad av Sylvia Plath när hon skrev den.
Budskapet i Bebådelsen är att man visst kan ta för sig av livet, man behöver inte vara alla till lags. Mare Kandre har i sina första böcker ett tätt och mättat språk, som är prosa. I hennes senare verk är historierna mer kraftfulla, det skedde en förändring i hennes språk, efter att hon skrivit boken Djävulen Och Gud; hon kom på att man kan skriva hur man vill.
Hennes senare verk är mer vällustiga och flödande och svärtan genomsyras allt mer av en drastisk humor. Ett exempel på hennes satiriska förmåga är Quinnan Och Dr. Dreuf, där hon lät Kvinnans smärtsamma och osynliggjorda historia välla fram i en hånfull uppgörelse med självgod manlighet och inpyrt kvinnohat. Mare Kandre sade själv att: "det är ju så konkret allt jag skriver."
Bübins Unge, Kommenterade Mare Kandre med att hänvisa till sig själv. Hon ansåg att mensen var ett tecken på slaveri och hon blev deprimerad och förbannad inåt. Hon hatade allt som hade att göra med vad kvinnor skall göra. Plötsligt var hon ett kön, en tjej. Hon menade att det är föreställningen om vad kvinnor bör vara som har något unket över sig.
Mellan 13 och 18 års ålder var hon väldigt deprimerad hela tiden, hon vände sig in i sig själv. Hon bara satt inne på sitt rum och skrev och tittade på folk med kikare. Hon umgicks inte med någon. Hon jagade inte killar och tillhörde inte det tuffa gänget. Hon hade manchesterjacka och blev kallad kommunistjävel och det var det värsta man kunde hitta på att kalla någon. De sade att hon var ful och att det är ingen idé att du limmar på den där killen, för han vill ändå inte ha dig. Hon trodde på dem. Hon hade inte tänkt på hur hon såg ut. Hon blev såklart ledsen.
Ännu i vuxen ålder hörde hon mobbarnas speord, fast i egenskap av hennes egna tankar. Hon har sagt att hon började skriva av ren tjurskallighet, för att hon tyckte att det var det svåraste.
Kandre är ett estniskt klingande namn som hennes mamma bar 1944 när hon flydde i båt över Östersjön till ett uppsamlingsläger i södra Sverige. Familjen hette egentligen Kraus, ett tyskt namn. Under kriget var det vanligt att man bytte ut sina tyska namn mot namn som lät estninska. Kandre har estninska patentverket hittat på. Mare Kandre kände en stolthet över sitt estniska ursprung.
Hon föddes i Söderala, en liten fabriksort i Hälsingland. Där bodde hon tills hon var fem år. Därefter bodde de i två år i Vancouver i Kanada. Pappan var civilingenjör och fick jobb där. Modern var biolog och fick jobb som lärare. Det var efter en oförglömlig biltur genom det kanadensiska och amerikanska landskapet, som inspirationen till hennes första bok kom till. Hon skrev, sparade, strök och skrev om i 15 år innan hon ansåg det vara färdigt för utgivning.
Hon gick aldrig i gymnasiet, utan istället träffade hon människor som tänkte ungefär likadant som henne, hon blev punkare. Hon umgicks med kompisar som var allt mellan 14 och 35 år. Hennes bror var fjorton och själv var hon sexton när de bildade rockbandet Kramp. När hon var 17 år gick hon på konstskola i London.
Våren 1980 kom hon tillbaka till Sverige. Hon skulle upp till Stockholm en helg, men blev kvar. Hennes föräldrar bodde då i Älvsjö och hon brukade åka till dem och öva på pianot. Mare Kandre har ägnat sig åt både konst och musik vid sidan av skrivandet. Hon har haft konstutställning på galleri och hon har senare sjungit i bandet The Global Infantalists, och också spelat in skivor. Musiken skrev hon själv, melodiös sävlig popmusik med lite orientaliska tongångar. Hon gjorde lite grundmusik och sedan lät hon musiker göra musik av det. Texterna skrev hon på engelska. Hon sade att texterna kom till henne naturligt.
Mare Kandre blev 42 år. Jag skulle vilja rekommendera tre böcker av Mare Kandre: Quinnan Och Dr Dreuf, lite vad den handlar om har redan nämnts i denna text, Djävulen Och Gud; Djävulen är en feg stackare som bor i långt in i skogen i en grav (är han en myrling?) och som vill vara i gemenskap med andra, men så fort han visar sig bland folk, blir de livrädda eller ger sig på och nitar honom. Gud är en självgod och uppblåst typ som pekar på allt och skriker att det har jag skapat och det och det! En dag när Djävulen just ska hugga in på en harlort, möter han Gud... den sista boken jag rekommenderar är Deliria; ett lyrikverk som ifrågasätter det som anses som normalt, det etablerade samt hur saker "bör" vara, skrivet på ett vackert språk.